Golf och naturvård

Jag är ingen golfare, inte än i alla fall. Men jag har alltid fascinerats av golfbanor. Kanske är det något Ulf Lundellskt, det öppna, böljande landskapet eller så är det likheten med forna dagars slottsträdgårdar. Hårt tuktat gräs, välformade linjer och rester av vild natur som anspråkslöst och finkänsligt inkorporeras som hinder och ögongodis. Det är i alla fall så jag har sett det, möjligheterna att forma naturen efter dess egna villkor, att göra golfbanor till naturvårdsprojekt. Så är naturligtvis inte alltid fallet. I min egen kommun stoppades planerna på en ny golfbana, delvis på grund av den känsliga faunan. Kanske var det rätt. Men samtidigt hade man möjligheten att skapa en park, inte se golfbanan som något för få invigda utövare utan som en större upplevelse. Grova träd som skuggar banan, slåtterängar som kantar semiruffen, promenadstråk, dammar med välvda broar, japanskt utformade tehus, bäckar kantade av mossklädda stenar och öar av skog utspridda över fairway, som åkerholmar. Det finns många exempel runt om i världen. Jag har till exempel sett de rykande, vulkaniska bunkrarna i Nya Zeeland, de vilda, ursprungliga banorna på skotska landsbygden och de karga, branta golfbanorna kantade av olivlundar och vinodlingar längs medelhavet. Kanske skulle jag börja spela golf, resa med Sunbirdie runt jorden och vandra mellan hålen. 

bild från Galleryhip.com