Nästan löjligt sen på bollen har jag nu sett SVT-serien Slaget om skogen. Och trots att jag är biolog, att jag har arbetat med naturvård i många år och egentligen visste en hel del av det som visades, blev jag beklämd, närmast bestört. Är det så här illa? Jag har liksom gått och inbillat mig att min barndoms skog var en fantasi, att den var stor och vacker endast i minnet, så som det ibland är. Men procentsiffrorna är tydliga: på 1980-talet var naturskogar fortfarande verkliga. Det fanns alltså riktig skog när jag var liten, så, kanske är mitt minne mer än bara barnafantasi.
På gymnasiet skrev jag en uppsats om skogen, "min" skog. Och förändringen av den. Jag hade velat se vad jag skrev då, som 17-åring. Uppsatsen gav mig nämligen bra betyg, kommer jag ihåg. Kanske sådde den också ett frö, en känsla av att kunna och vilja skriva och ett engagemang för natur och miljö. Jag tillskriver sannolikt uppsatsen allt för för mycket, men jag inbillar mig ändå att den var ett första steg på väg mot livet som forskare och författare. Slaget om skogen framkallade minnet av uppsatsen, lockade fram det ut hjärnans djup. Ett minne som jag nu väljer att behålla som viktigt, vare sig jag tillskriver det för mycket eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar