Tysta rummet

Som doktorand besökte jag tysta rummet på Chalmers. Som namnet skvallrar om så är det just tyst, väldigt tyst. De säger att man kan bli knäpp där inne, galen av uteblivna intryck, så tyst är det. Ljudet studsar ingenstans, bara försvinner. Där finns inga ekon, ingen klang, ingen rymd. Ett knäpp med fingrarna når knappt längre än ens egna öron, rösten blir opersonlig och efter en stund hör man sina egna inre kroppsljud, suset i öronen och tankar som kränger i trånga nervbanor. Typ. Väggarna är täckta av långa konformiga strukturer som effektivt suger upp allt vad ljud heter. Taket likaså och även golvet faktiskt, vilket gör att man får knalla omkring på nät i mitten a rummet, en sisådär halvvägs upp i luften. Vi var där för att spela in ljud från flugor, ljud som skulle användas i experiment med fladdermöss. Men egentligen hade det varit intressantare att släppa fladdermöss i tysta rummet, hur hade de reagerat?

bild från tumblr

Igår var jag och hämtade barn på ett kalas, i en föreningslokal utan målgruppstänk. Lokalen kan användas till lite av varje. Igår var det alltså barnkalas. Jag var uppenbarligen ett par minuter tidig för de flesta var kvar och härjade. Jag blev inte galen i tysta rummet, men frågan är om jag inte hade blivit det här. Ljudnivån var av sällsynt kaliber. Inte så att ungarna skrek värre än normala sjuåringar, snarare var det så att väggar och golv förstärkte varje frekvens, förvrängde skalorna och satte amplituden till max. Ett av vår tids hälsoproblem blev tydligt. Buller. Skolor med kala väggar, fläktar med själsdödande frekvenser, vibrerande trafik och sus från datorer. Allt detta gör oss smått galna och alla skulle behöva ett tyst rum att vila ut i emellanåt. Men innan den typen av hälsoanläggningar finns, går det faktiskt att bulleranpassa sin omgivning, sin vardag och framtiden