Sladdsemester

Krönika 4 - Publicerad i Mölndalsposten, augusti 2010

Trots att jag arbetar deltid som skribent har jag extremt svårt att skriva, med penna alltså. Jag har helt och fullt förlorat förmågan att skriva för hand. Och inte beror det på att det är sommar och semester, nej skrivandets konst är helt enkelt förlorad. Jag har visserligen misstänkt detta länge, men fick det slutligen konstaterat när jag härom veckan skulle skicka en sommarhälsning i form av ett par enkla rader med några få ord om väder och bad. Varningstecken nummer ett var att jag inte tänkte vykort i första hand. Nej, istället dök e-post upp som första tanke, alternativt ett trevligt mms med en med mobilen tagen sommarbild. Först efter tanken på att skicka en hälsning via Facebook kom vykort, på fjärde plats alltså, inte förr. Men idén kändes bra, att få vykort är trevligt och en känsla av svunna tider. Utförandet visade sig dock vara svårare än väntat och gav mig varning nummer två och insikten om att jag måste lära mig att skriva på riktigt igen. Jag fick helt enkelt skrivkramp. Och detta av att bara skriva en text som alltså får plats på ett normalstort vykort.

Kanske var det också därför jag faktiskt släpade med mig datorn till sommarstugan, för att kunna skriva, inte bara sommarhälsningar utan lite av varje av sådant jag brukar sätta på papper, eller rättare sagt skärm. Datorn i sig är ganska lätt, den tar inte större plats än en något över medel normalstor bok. Men den måste laddas, vilket också telefonen måste då och då, liksom rakapparaten, kamerabatteriet, videokameran, eltandborsten, skruvdragaren, gps:en, i-poden, min frus dator och mobil, samt barnens dvd-spelare. Nu tar jag kanske i ärlighetens namn inte med mig eltandborsten till stugan och jag skulle nog klara mig utan de flesta av alla uppräknade apparater (utom skruvdragaren), särskilt som barnen ändå föredrar vevgrammofonen framför nedladdade smurfhits. Men likt förbannat är alla apparater med. Och ingen av dem har samma sorts laddare, inte ens de två mobilerna. Det blir många laddare att ha med, en hel ryggsäck med sladdar faktiskt. Och alla som någon gång har lagt mer än en sladd i en väska vet vad som händer. Det blir ett rejält trassel. Därför efterlyser härmed lite samarbete tillverkare emellan, en laddarstandard helt enkelt. Eller kanske behöver jag bara förmågan att klara mig utan prylar.


Eller varför inte göra sladdarna lite trevligare med några löv? Läs mer