Poängsystemet för struktur och livskvalitet

Att skriva en roman tar en stund, ett par år eller så. Och man blir rätt nöjd med sig själv när den är klar. Men sen, vad gör man sen? Korrekturläser, ändrar, stryker och lägger till och kanske låter några andra tycka saker om den. Problemet är att den processen tar lika lång tid, eller längre och allt hamnar i skrivbordslådan. Dessutom, var hittar man energin till att ge sig in i hela förlagsprocessen när man egentligen bara vill påbörja nästa projekt? Inte vet jag. Helst skulle bara nån komma förbi och fråga: - "Har du en roman vi kan få?" och man skulle svara: "Ja, här, varsågod".

Hur som helst, här följer förordet till Poängsystemet för Struktur och Livskvalitet - romanen:

Det hela begav sig när tiden var en annan. Jag var singel och speleman, jag behövde struktur och ett schema för hur jag skulle vara och fungera i vardagen. Det behöver jag kanske nu också, men framför allt då. Och jag var inte ensam. Per och Andreas höll med om att livet ibland mår bra av att planeras, även om jag kanske var den som var idéns främsta förespråkare. Möjligen för att jag behövde det mest, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag var lite diffust missnöjd med sakernas tillstånd. Jag hann aldrig någonting trots oceaner av tid över, i teorin. Jag behövde ett system. Och flera med mig antog jag. Hur som helst, sagt och gjort, vi skapade PSL – Poängsystemet för Struktur och Livskvalitet. Det hela skedde över en kopp kaffe, inte en öl, vilket så här i efterhand talar för att det var en riktigt bra idé trots allt. Och kanske blev därför namnet så torrt och lite småakademiskt tråkigt. Men funktionellt ska tilläggas. De flesta idéer från den tiden skrevs annars ner på ölunderlägg och servetter. Om de alls skrevs ner förstås. De blev sällan något mer än en för stunden goda idéer, men hade å andra sidan mycket bra namn, för det mesta. Och det är ju trevligt på sitt sätt. Hur som helst, Poängsystemet för Struktur och Livskvalitet klev ett kort tag in i livet och styrde upp ett och annat, satte ner foten och pekade med hela handen. I backspegeln på ett ganska bra sätt. Det flöt på. Det fanns trivsel, flow och tid över. Och det hade kunnat gå till precis så som denna historia förtäljer. Nu gjorde det inte det. Och få saker är helt sanna. Men en hel del har hänt och sagts på ett eller annat sätt, om dock i helt andra sammanhang som kanske inte alls hade med detta att göra. Kanske är det lika bra att säga att allt bara är påhittat och uppdiktat. Jo, så är det nog när jag tänker efter. Och skulle man känna igen sig själv, en plats eller situation. Ja, då är det alldeles säkert helt slumpartat. Eller inte.