Skymningstal

Mitt i fältsäsong, mitt i pusslandet med väder, barnpassning och körsträckor dyker de upp - dagarna jag måste planera in och runt. Föreläsningar och guidningar ska hållas på hösten, inte under pågående fältjobb. Ändå tackar jag ja till några sådana varje år. Föreläsningarna - som från början planerades i detalj, jag kunde dem ordagrant och baklänges - går nu på rutin. Även om jag byter ut bilder och ändrar ordning, stryker och lägger till, finns erfarenheten som stöd. Jag vet vad jag pratar om. Ändå har hatkärleken aldrig övergått i ren kärlek. Stressen innan finns kvar. Men väl på plats är det alltid lika roligt. Folk är intresserade och snälla, ställer frågor och nickar uppskattande. Värre är guidningarna - där finns en förväntan om att se fladdermöss på nära håll, höra deras jaktläten och bli serverad en upplevelse. Ibland vill djuren vara med, ibland inte. Och innan det är tillräckligt mörkt måste jag hålla intresset uppe bland barn med spring i benen, skeptiska ungdomar och äldre som hellre hade suttit ner. Jag har inga bilder som stöd, inget podium. Det känns som att hålla ett tal på en fest, att avbryta gäster i deras måltid, hindra deras konversation med bordsgrannen och dra ut på tiden innan det riktiga partyt sätter igång. Och till skillnad från föreläsningarna känns det som om jag inte vet hur jag ska fylla tiden. Men jag gick en retorikkurs en gång och vet att det finns knep, knep som talskrivare skickligt nyttjar. Innan nästa gång ska jag öva in några sådana trix, översätta en färdig talmall och använda den i eget syfte. Ett sätt är att surfa in på Taltips och låna ett tacktal, hyllningstal, bröllopstal eller ett brandtal för chefer, sålla ut det retoriska och peta in fakta. Voíla - ett tal som håller hela vägen till skymningen.

I höst berättar jag om fladdermusmyter kring lägerelden i Äskult, mer info senare