Jag hade C64 och Amiga, skapade musik med SoundTracker, spelade Last Ninja baklänges och ringde databaser i början av 90-talet. Man kan säga att jag nästan är uppväxt med datorer. Men egentligen har jag aldrig utnyttjat deras fulla kapacitet, aldrig lärt mig hur de egentligen fungerar. Jag är nu omsprungen av min son, en 9-åring som klipper film, livestreamar och har egen kanal och hemsida. Allt tack vare YouTube. Folks vilja att dela med sig av kunskap är aldrig sinande. Alla svar på alla frågor är tillägnade ett eller flera videoklipp. Vissa bra, andra mindre bra. Men viljan finns där, det kreativa. Det är där som ungarna letar det är där de lär sig. De tittar på film – från sekundkorta klipp till långa tutorials. I vissa fall spelar det ingen roll om filmerna är på kinesiska eller norska, bara de är illustrativa.
Filmmediet förmedlar idag allt, populärvetenskap, reklam, information. Film syns. Som biolog, copy egenföretagare och nån sorts författare får det mig att tänka efter. Ska jag också göra film? Istället eller också. Det skrivna ordet tappar fart, behöver stöpas om. Jag ser nyskapande klipp framför mig, naturvetenskap som förmedlas genom poesi, genom foto och animation. Landskap formas och bildar meningar som fäster sig som kunskap. Jag börjar klippa i en gammal hi-8-video, lägger på musik från Garageband och talar in en text. Jag håller orden korta, meningarna få och skapar min första dokumentär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar