Jag fick ett infall och lite inspiration. Och var tvungen att skriva på romanen. Men med en 3-åring klättrandes på ryggen och en snart 9 månader gammal lillasyster till densamma i knät, sätts förmågan att skriva sammanhängande på prov. Jag har fått byta taktik och för nu boken framåt genom felstavade stödord. Kanske ska man lämna det så, kalla det föräldrapoesi och lägga ut på familjeforum. Eller helt enkelt komma ihåg vad allt betyder och hoppas att tankar går att återskapa. För att sen skriva ner alltihopa om några år, eller mellan halvnio och halvtio på kvällen. Den enda tid man fortfarande är tillräckligt vaken och barnen inte är det. Jag beundrar alla kreativa småbarnsförfattare man läser om. Och tänker samtidigt att skriva är en bra sysselsättning, för man kan göra det i huvudet. Jag har sagt det förr, men nu inser jag att det också var bra sagt. Sen om orden ser lite annorlunda ut när de väl faller på plats i datorn, gör kanske inget. Det är nog bara bra att tänka igenom saker och ting mer än en gång. Särskilt i dessa upptempo-tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar