Jakt, reproduktion & dvala

Mat och jakt

        
De flesta fladdermöss är insektsätare, så också våra svenska fladdermöss. Men runt om i världen hittar man många olika sorts fladdermusmat, alltifrån frukt och nektar till fisk, grodor, skorpioner, ödlor, möss och blod. Det sistnämnda har gjort vampyrfladdermössen till några av de mest mytomspunna djuren och inte minst de mest kända fladdermössen. Men endast 3 av jordens nästan 1300 fladdermusarter är vampyrer och alla finns i Syd- och Centralamerika.

Insektsätande fladdermöss fångar allt från minimala svidknott till de allra största skalbaggarna. Insekter som kläcks i sjöar och vattendrag, till exempel fjädermyggor och nattsländor är särskilt viktig föda för fladdermöss hos oss i Norden eftersom de finns i stora mängder och för att olika arter avlöser varandra sommaren igenom. Många fladdermöss äter det som för tillfället finns och som går att hitta men vissa är förstås bättre på att utnyttja vissa födoresurser än andra. Långörad fladdermus och barbastell är till exempel specialister på fjärilar medan dvärgfladdermus och trollfladermus äter mest myggor.

Vattendrag och våtmarker är den viktigaste typen av jaktmark för nordliga fladdermöss, men även mangroveskogarna i laguner och flodmynningar i tropiska och subtropiska områden används av många fladdermusarter. I vatten kläcks bland annat dag- och nattsländor och de flesta tvåvingar, som myggor och fjädermyggor. En del av dem bildar sedan svärmar i luften ovanför vattnet eller över träden vid stranden. Tvåvingar är lättare att fånga för fladdermöss än många andra insekter eftersom de saknar öron och inte hör fladdermössens ekopejling.

Stora flertalet insektsätare jagar i flykt, men vissa, särskilt större arter hänger och väntar på förbiflygande byten.  Öronen rör sig i olika riktningar och de lyssnar noga efter ekon, men kanske ännu viktigare, efter bytesgenererade ljud som vingslag och prassel. Och i ett plötsligt utfall fångar fladdermössen sitt byte och återvänder till grenen. Jakttekniken, att hänga och vänta och anfalla med snabba utfall anses vara en ursprunglig strategi som användes av tidiga fladdermöss, kanske redan innan de var fullt utvecklade flygare.
En del fladdermöss plockar sina byten direkt från blad och grenar eller från marken. Ekon från bytesdjuren måste då särskiljas från den kraftigare återklang som underlaget. Fladdermöss som jagar nära växtlighet använder sig därför av frekvenser över ett brett register och i branta svep som ger mycket information tillbaka. De tar också hänsyn till andra sinnesintryck, som bytesgenererade ljud, dofter och syn. Långörad fladdermus är ett sådant exempel, som föredrar smygjakt i tysthet. Genom att använda så lite ekopejling som möjligt, skrämmer de inte bort byten som kan höra ultraljud. Öronen, som är några av djurvärldens allra känsligaste, lyssnar efter fladder av vingar och skrap av klor mot bladytor. Dessutom är synen bra nog för att hitta småkryp.

De äkta vampyrerna lever i Latinamerika. Det finns tre olika arter och alla lever av blod, vilket gör dem unika bland däggdjur. Två av arterna dricker oftast blod från fåglar och den tredje lever av däggdjursblod. Bytena består numera främst av tamdjur och vampyrerna kan flyga flera kilometer i jakt på sovande kor, grisar eller hästar. Vampyrer använder sig av alla sina sinnen i jakt på bytesdjur och de har dessutom ett extra sinne, värmereceptorer, vilket de är ensamma om bland däggdjur. När bytet är upptäckt, landar de på marken en bit ifrån och hoppar fram den sista biten. De känner doften, förnimmer kroppsvärmen och biter ett 3-4 mm stort sår i huden med rakknivsvassa framtänder. Offren märker normalt inte angreppet utan sover vidare.

När vampyrerna återvänder till kolonin delar de med sig av sin mat till artfränder som blivit utan. Eftersom de inte överlever mer än ett par dagar utan mat, är tjänster och gentjänster viktiga i vampyrkolonin och de individer som delar med sig kan räkna med att få tillbaka nästa gång de behöver.  
Två fladdermusfamiljer, flyghundar bladnäsor, har utvecklat aptit för frukt och nektar. Flyghundarna är strikta vegetarianer och förutom frukt och nektar äter vissa av dem också blad. Flyghundarna använder sin syn och känsliga doftsinne för att hitta mogna frukter.

Småfladdermöss har lättast att hitta frukter och fröställningar som sticker ut från grenar och stammar. Många växter i tropikernas skogar verkar vara anpassade till fladdermöss, vilka pollinerar deras blommor eller sprider deras frön.Vissa växter har parabolformade strukturer,  vilket ger starkare eko och visar för fladdermössen exakt var frukten sitter. I övrigt leds även bladnäsorna av syn och doft. Det är inte bara trädens frukter som är eftertraktade utan även nektar. Nektarspecialisterna har lång nos, små tänder och en tunga som överstiger halva kroppslängden med vilken den kan nå långt ner i djupa blomställningar.

Mer än 500 olika blomväxter runt om i världen är mer eller mindre beroende av fladdermöss för pollinering, inklusive många ekonomiskt viktiga arter som agave, mango och kakao.  Flygande hundar och bladnäsor planterar dessutom frön varhelst de drar fram. De spiller fruktrester och släpper avföring och skogen gror i deras spår.

Reproduktion


När våren övergår i försommar samlas fladdermushonorna i kolonier i särskilda yngelkvarter, fladdermössens BB och dagis. Honorna är då dräktiga och runt midsommartid nedkommer de med valpar. Ungarna i en koloni föds alla inom loppet av några få dagar. Hanarna bor kvar ett tag vid vinterkvarteren eller bor i egna hålor. Endast hos ett fåtal arter är hanarna en del av yngelkolonin.

Dräktighetstiden för en fladdermus är ungefär två månader men kan förlängas med flera veckor om vädret blir dåligt och maten inte räcker. I år (2015) då juni var kall och regnig, gick honorna åter i dvala. Ungarna föddes därför en hel månad senare än vanligt på många platser. Men som tur är håller det varma vädret ännu i sig (i skrivandes stund är det den 6:e oktober och solen värmer fortfarande som om det vore sommar). Att dräktighetstidens kan justeras efter födotillgången är unikt för fladdermöss och en anpassning till den osäkra födotillgången i norr. I tropiska och subtropiska områden är det ofta regnperioden snarare än sommaren som styr insekternas aktivitet och därmed också fladdermössens reproduktion. Det är viktigt att ungarna föds när det finns som mest mat att tillgå.

Fladdermöss föder normalt bara en unge per år. I gengäld kan fladdermöss bli gamla, över 40 år. När valpen kommer ut klänger den sig genast fast i mammans päls eller fångas upp med hjälp av hennes svansflyghud och vingar.  När honan ska ut och jaga lämnar hon valpen hemma, beroende på hur skyddad boplatsen bedöms vara. Den sitter då på väggen eller i något skrymsle tillsammans med de andra nyfödda i kolonin. Ibland stannar någon av honorna kvar inomhus och sitter barnvakt. När mamman kommer tillbaka etar hon upp sin valp genom att lyssna efter dess skrik och leta efter dess bekanta doft.
Det är viktigt att ungarna växer upp och blir självständiga snabbt, särskilt om säsongen är kort. Därför väljer fladdermushonor varma boplatser, som till exempel sydväggar och kyrktak, så länge ungarna växer, då detta främjar såväl tillväxt som mjölkproduktion. Vissa fladdermöss kan producera nästan hela sin kroppsvikt i mjölk per dag. I slutet av juli är det dags för ungarna att lämna yngelkvarteret.  Innan hösten övergår i vinter måste valparna ha lärt sig behärska såväl flygning som ekopejling och dessutom måste de ha byggt upp tillräckliga fettreserver för att överleva till våren. För att lära sig var de skall finna föda och hur de skall jaga, lyssnar de unga fladdermössen på de äldre och följer efter dem under jakten.

Medan kvällarna fortfarande är varma och när ungarna har blivit någorlunda självständiga, löses yngelkolonier upp i mindre enheter och honorna ger sig av från yngelkvarteren. Det är nu många fladdermöss inleder parningssäsongen. Sättet det går till på skiljer sig markant mellan olika fladdermusarter och till och med inom enskilda arter. De flesta fladdermöss är polygyna eller promiskuösa, vilket betyder att hanarna försvarar ett harem eller att inga långvariga band upprättas mellan könen. En vanlig parningsstrategi bland fladdermushanar är att försvara någon form av resurs gentemot andra hanar.
För arter som flyttar långa sträckor, som till exempel stor fladdermus, är det vanligt att hanen mutar in trädhåligheter eller andra tillfälliga boplatser längs flyttvägen. Han brukar hänga i öppningen och sjunga parningssånger för att locka honor till sin håla. När en hona har nappat visar han henne in för att strax återvända till öppningen i jakt på fler honor.

Den gråskimliga fladdermusens sång är kanske den mest bekanta parningsritualen för oss i Norden. Spelet startar efter de första frostnätterna i slutet av september eller början av oktober och kan hålla på långt in på vintern om det är mildväder. Fladdermössen patrullerar fram och tillbaka längs klippväggar eller längs höga byggnader som reflekterar sången och gör den hörbar över längre avstånd. För oss låter sången som ett taktfast tickande och är ett vanligt ljudinslag i stadsbilden på senhösten.

Ett vanligt fenomen på höstkanten är svärmning. Olika kolonier, arter och släkten samlas utanför gruvhål och källare. För en betraktare ser det ut som om fladdermössen flyger runt i cirklar och jagar varandra in och ut och man kan undra vad de faktiskt gör. Svärmningen är antagligen ett parningstillfälle, men kanske utnyttjar de också de svala bostäderna för att gå i tillfällig dvala och därmed effektivisera energiupplagringen under höstnätterna. Svärmningen är ännu lite av ett mysterium.
Efter parningen lagras sperman i livmodern och först när vårvärmen återkommer blir honorna dräktiga. Annars hade ungarna fötts på hösten/vinter då ingen mat finns. Och att para sig på våren hinner fladdermössen inte, då måst de äta upp sig efter en lång vinter. 


Dvala och flyttning


När maten tryter på senhösten måste fladdermössen gå i dvala för att inte svälta. Innan dess måste de bygga upp ett reservlager med fett. Fladdermöss kan äta mycket på kort tid och vissa individer nästan fördubblar sin vikt under augusti och september.

Att hibernera innebär att kroppen upphör att producera värme och att kroppstemperaturen sjunker till omgivningens. Ämnesomsättning går då på sparlåga. Däggdjur överlever normalt inte om kroppstemperaturen sänks mer än några grader, men fladdermöss tillsammans med till exempel sovmöss och igelkottar är undantag. När en fladdermus hibernerar minskar pulsen från ungefär 400 till 20-40 slag per minut, syreupptagningen minskar till en hundradel av den normala och flera hjärnsynapser tillbakabildas för att spara energi.  I teorin kan en fladdermus hibernera i fyra månader i sträck, men i praktiken vaknar de flera gånger under tiden, för att gå på toaletten eller para sig. Varje uppvaknande kostar energi och ju varmare det är desto oftare vaknar fladdermössen.  Inne i en gruva flyttar alltid en del fladdermöss mot lite svalare utrymmen mot slutet av vintern, när fettreserven börjar tryta. Förutom gruvor är jordkällare, isolerade husväggar, brunnar, stenbroar, grottor och stenskravel bra övervintringsplatser för fladdermöss i norr. Där vintrarna är mildare kan det vara lämpligare att övervintra i trädhåligheter. Även i tropikerna kan mer eller mindre långa perioder av djup dvala inträffa i samband med torrperioder eller dåligt väder, då insekter inte finns i tillräcklig mängd. På Hawaii flyttar grå fladdermöss från tropiska förhållanden nära havet upp till närmare 4000 meter höjd på jättevulkanen Mauna Loa. De övervintrar i djupa lavagrottor, där de hittar lämpliga temperaturer för hibernering.

Flyttning

Förmågan att gå i dvala och leva på lagrat fett gör att fladdermöss kan stanna i samma område året runt, eller i varje fall utan att behöva flytta längre sträckor såsom många fåglar gör. Vissa arter är också mycket stationära och rör sig sällan mer än ett par mil mellan yngelbostäder, jaktmarker och vinterkvarter. Men trots möjligheten att övervintra i närområdet väljer några arter att flytta långa sträckor, ibland 200 mil enkel resa. De flyttar mot sydväst på hösten, från Skandinavien och Baltikum till det mildare klimatet i Mellaneuropa. Fördelen med att flytta till ett varmare klimat är antagligen att våren kommer tidigare och att fladdermössen på så vis kan förlänga sin reproduktionsperiod och ge ungarna bättre förutsättningar att överleva sitt första år. Fladdermössen flyttar alltså inte för att kunna äta året runt utan snarare för att förlänga reproduktionstiden. Därför flyttar hanar inte i samma utsträckning som honor. I tropikerna måste många fladdermöss flytta mellan sommar- och vinterkvarter. Nektarätande fladdermöss i Mexiko till exempel, följer blomningen av kaktus och agave och flyttar från landets södra och centrala delar till Sonoraöknen i norr för att tillgodose nektarbehovet.

Populära inlägg i den här bloggen

Nya (men samma) rabiesvarningar

Dialekter hos fladdermöss

Julmarknad bland sovande fladdermöss